Hela perioden jag varit sjuk har jag varit väldigt viktig med att hålla alla tankar för mig själv. Så fort någon försökt få fram något har jag alltid vägrat berätta och ofta suttit tyst. Största orsaken har nog varit att jag har varit så himla rädd för att få hjälp, och det visste jag att jag skulle få om jag berättade hur saker och ting låg till. Jag har bestämt mig för att jobba mot dom tankarna, eftersom det är enda vägen att övervinna dom. Därför tänker jag här och nu faktist berätta lite om min ätstörning, också saker jag egentligen är jätte rädd för att berätta.
I början hade jag väldigt svårt att acceptera att jag var sjuk. Varje besök hos ätstörningspolikliniken bestod av att försöka övertyga personalen om att allt var okej med mig. Att inget var fel. Jag visste alltid innerst inne att dom hade rätt, men den rösten fick aldrig komma fram. Jag var säker på att om jag erkänner, ens bara för mig själv, att jag är sjuk så kommer jag att bli frisk, och frisk = fet. Såå himla fel, men just då var det min sanning.
En super dålig bild, men jag har nästan inga bilder alls på mig själv från den här tiden eftersom jag helst undvek att hamna på bild. Vi hade bal i skolan och jag minns att jag var super osäker om jag skulle gå eftersom vi skulle äta middag med både förrätt och efterrätt till.
När jag väl accepterat att jag hade problem, och att det inte skulle "gå över" bara för att jag förstod allvaret, blev jag istället tvungen att jobba på viljan. Att förstå att man är sjuk är en sak, och ja det är första steget mot frihet, men det krävs ju så himla mycket mer. Om man själv inte vill kommer man absolut ingen vart.
I april började jag på dagvård. Mamma sa flera gånger innan jag slapp dit att om jag svimmar åker jag till sjukhus direkt, och jag har senare också fått höra att då jag började dagvård var jag bara dagar från att läggas in.
April månad, sen skulle jag få komma tillbaka till skolan igen och allt skulle bli bra, det var jag helt övertygad om! Men april tog slut och personalen tyckte inte jag var redo att åka hem än. Jag minns ännu hur arg jag blev, och efter många om och men kompromissade vi och det bestämdes att jag skulle stanna en månad till. Under den andra månaden började jag nog inse saker, jag trängde mig ut ur min egna lilla bubbla och lärde känna någon av de andra tjejerna lite bättre. Jag blev både skrämd av hur sjukdomen kan skada en person, men jag fick också se vilken lycka man kan känna då man väl slår den på käften. Viljan att själv få känna den lyckan kunde ibland visa sig, men de sjuka tankarna slog rätt snabbt bort den.
Att börja skolan igen efter sommaren var något jag hade sett fram emot väldigt mycket! Att äntligen få komma tillbaka till kompisarna, och att faktist få uppleva saker igen, inte bara spendera tiden i en soffa mellan alla hundra dagliga måltider.
Min största rädsla just nu är att bli betraktad som frisk. Det kanske låter konstigt, det vore väl bra? Men när man är ätstörd både på utsidan och insidan ser människor en på ett visst sätt. När man sen går upp i vikt är det nog tyvärr många som tror att allt är bra, men det är det inte. Det går inte en dag, inte en sekund, utan att de jävla tankarna försöker trycka ner mig. Varje dag är fortfarande en enorm kamp, det är fortfarande samma tankar och ofta lika starka. Men jag är starkare än jag var förut, och därför klarar jag ibland av att ignorera dem. Men dom finns kvar, varje dag.