Bevis, det går.
Något som verkligen är värt att ge lite tid: LÄNK till Natalies blogg.
En blogg om en tjej som jag följt sen hon var på vägen käpp rätt åt helvete, rakt ner till döden. Någonstans där i gropen fann hon ändå ett sätt att inse att enda vägen är upp, och hon valde den också. Bara det är så himla starkt! Jag tycker jag har gjort ett bra jobb på en kort tid, men den här tjejen har fan jobbat tusen gånger hårdare än jag. Djupare ner i sjukdomen, snabbare upp. Så. jävla. grym!!
För att vara ärlig var jag inte säker på att hon skulle överleva, eller jag trodde i alla fall inte hon någonsin skulle hitta kämparglöden till att bli frisk. Men med lite jävlar anamma och styrka så kan man! alla kan!
Därför vill jag sprida vidare detta, till er som kämpar och er som har nära som kämpar. Till er som bryr er om andra och till er som bara är intresserade. Hon är levande bevis på att det går. att allt går. Ge aldrig upp!
Det här med hur man ser på sig själv
Något som de flesta nog går genom någon gång i livet är tankar om att man inte är bra nog. För vissa handlar det mest om hur man ser på sig själv, medan det för andra kretsar kring vad man tror andra tycker om en. Båda handlar ju egentligen om den egna synen på sig själv om man ser på grunden till det hela, och att acceptera sig själv är nyckeln till att kunna må bra.
Under hela min tid i vården har det ofta pratats om att man måste älska sig själv, och det har varit målet i stort sett hela tiden. Men att älska sig själv är så himla himla stort. Det känns så långt bort. Acceptera skulle vara ett bättre ord, känna att man duger och att andra älskar en. Kan man älska sig själv känns det säkert helt underbart, men om det verkar vara oändligt långt bort kan man börja med att acceptera den man är och hur man ser ut. När du väl accepterar att du är du kommer du också inse att andra gör det, och du känner inte längre behovet av att precis alla ska tycka om dig.
Alla som läser det här har inte en ätstörning, men jag vet att jag har läsare som har det och också de som mår dåligt på annat sätt, därför skriver jag det här.
Ibland finns det dagar när allt är åt helvete, det känns omöjligt att se något bra i sig själv och man tror att det aldrig någonsin kommer gå att må bra. Men så småningom kommer dagar då man inser att inget är försent, inget man gjort är förgäves och att det finns människor som tror på en. Det finns människor som tror på dig, och om du inte gör det redan som kommer också du tro på dig själv en dag. Acceptera dig själv för den du är, då kommer du inse att inget annat egentligen spelar någon roll.
Kriget
Det har snart gått ett år sedan jag steg innanför dagavdelningens dörrar för första gången. Att vantrivas samtidigt som att trivas. Att vara ständigt rädd samtidigt som det var en stark trygghet. Att hata allt samtidigt som jag visste det var min enda chans. Allt var så himla förvirrande och jag är tacksam för allt de har gjort för mig.
När jag ser tillbaka är allt egentligen väldigt skrämmande. Det är skrämmande hur långt jag har kommit men det är också skrämmande hur långt jag har kvar. Det är otroligt skönt att det vardagliga livet inte hindras av småsaker som att inte våga använda favoritjeansen eller att inte våga använda deodorant eller parfym (ja, jag trodde man blev fet av det). Saker som tidigare var det som tog upp hela min tankeverksamhet är inte längre en del av den. Visst, jag tvekar fortfarande när jag lägger på mig ett par vanliga tighta jeans, men det hindrar mig inte längre och jag kan numera gå ut genom dörren utan att behöva byta om till något inte lika avslöjande.
Jag har nu några veckor tillbaka mått ganska dåligt igen. Bakslag också gällande maten och ätandet men främst kanske självförtroendet. Jag har tvivlat på om vägen jag har valt är rätt och om jag någonsin kommer uppnå något som jag strävar efter. Det är svårt att lita på sig själv när man så länge varit säker på en sanning som tillslut visade sig bara finnas i ens egna hjärna. Tankar som var så självklara för mig, men som för andra var idioti.
Men jag har kommit väldigt väldigt långt som sagt. Jag förstår att lycka inte är likamed 0kg på vågen. Nog för att jag förstod det tidigare också, men på en helt annan nivå. Att se tillbaka på bilder och inse att jag var sjukligt smal och inte hade den blekaste aning skrämmer mig. Min sanning som sågs med egna ögon var ju så självklar då, och att övertala någon som vet att hen har rätt är inte lätt.
Samtidigt som jag nu haft en väldigt jobbig period har jag också mått bättre än på länge. Jag har skrattat mer än någonsin, vågat vara helt mig själv oftare och i flera situationer och jag kan njuta av att äta istället för att tvingas till det. Men bakom det hela finns en tyngd någonstans som jag själv inte ens kan lägga fingret på. Jag mår verkligen inte bra ännu, men med tålamod kommer också det en dag. Något jag är himla tacksam över är i alla fall att jag äntligen får känna på lycka när jag sedan länge glömt hur det känns att vara lycklig. Att jag får känna på hopp när jag inte trodde det existerade i min värld längre. Att år efter år utveckla en depression som tillslut får en att glömma lycka och hopp gör att jag idag uppskattar den mer än någonsin när den väl dyker upp.
Så till alla er som inte mår bra och som kanske inte gjort det på en lång tid: Hold on. Pain ends. Och till alla er andra: Var glada åt det ni har! Haha, oj vad klyschigt det sista blev ;)
Mellan vita väggar
Eftersom jag bor i Finland har jag ju själv aldrig gått på BUP, men jag tyckte ändå den här var väldigt sevärd. Det är fel. fel fel fel fel fel att inte ens en ungdomspsykiatri kan behandla ungdomar rätt, att så pass många blir felbehandlade och kanske aldrig får hjälp att må bra. Jag har hört väldigt mycket negativt om den här enheten faktist vilket är väldigt synd, så se dokumentären om det känns intressant.
Maybe there's more than one kind of beautiful
Kanske är man inte som lyckligast när man knappt väger något på grund av svält.
Kanske är man inte som lyckligast när man tvingar sig själv att träna.
Kanske är man inte som lyckligast när man kan nå runt sina lår.
Kanske är man inte som lyckligast när man kan se sina revben.
Kanske är man inte som lyckligast när man gråter sig igenom nätterna.
Kanske är det inte värt att svälta för perfektion.
Kanske är det värt att försöka säga emot tankarna.
Kanske är man inte som lyckligast när man tvingar sig själv att träna.
Kanske är man inte som lyckligast när man kan nå runt sina lår.
Kanske är man inte som lyckligast när man kan se sina revben.
Kanske är man inte som lyckligast när man gråter sig igenom nätterna.
Kanske är det inte värt att svälta för perfektion.
Kanske är det värt att försöka säga emot tankarna.
Repost: sssmiley.se
(går också att klicka på bilden)
Hjältar
I really don’t expect anyone to read this. I really don’t. I just have to write. Get it all out, since I’m not a really good talker and stuff.
Anyway, as some of you may know I’ve had eating disorders and depression for more than two years now. That’s more than two years of my life, youth and childhood that’s wasted, gone, irreplaceable. I will never get those years back, never ever.
Sometimes I’m really really mad at the demon that one day decided to move into my head and destroy everything. e v e r y t h i n g. But sometimes I’m not even strong enough to be mad, i’m just laying there, quiet with a single tear rolling down my cheek. Not thinking, not feeling, just breathing and wishing i knew what to do to make everything and everyone okay again. I’ve hurt too many people that i love, something i’ll never forgive myself for. That I’ve hurt myself I can live with, but every inner scar I’ve caused on anyone else will forever be a heavy weight on my mind. And I will never forgive myself for letting the demon control such an amount of my actions.
And what I hate even more is that he still is the ruler of my mind. I would never hurt anyone on purpose, especially not my lovely, beautiful mom, but sometimes I do anyway. I know i can’t blame him for everything bad that happens in my life, but the fact that I still cry myself to sleep almost every night is just one thing that shows what power he still has over me. I wanna live, I really want to, he just makes me believe otherwise. I can’t let him win, but I’m not sure if I’ll ever be strong enough to beat him.
Det här är en text jag skrev för ett tag sen, och jag vill bara be om förlåtelse till alla som jag sårat. Ni som har trott på mig, kämpat för mig och älskat mig när det i stort sett varit omöjligt att leva med mig, ni är guld värda. Utan er hade jag aldrig aldrig ladrig tagit mig så här långt. Jag äter alla mål mat som jag behöver varje dag, jag tränar utan att det blir en överdrift, och i fredags åt jag pizza för frösta gången på två år, det är tack vare er som jag har klarat av att göra det här och det är ni som har räddat mitt liv. My beautiful angels, ni vet vilka ni är♥
Cause all of me loves all of you
For på mellandagsrea idag med familjen, vanligtvis är det jag som är shopaholicen men idag kom jag hem lika tomhänt som då jag for, till skillnad från de andra som fick med sig allt möjligt haha.
Ikväll blev det ännu en kväll i sällskap av film och tecknande. Har en inte så bra period för tillfället, eller ja, bra på ett sätt men sämre på ett annat. Så jag väljer att ta det rätt lugnt annars, det tar på krafterna tillräckligt ändå.
Sötis som e i Thailand typ forever nujust och som är så bra att hon aldrig någonsin kommer inse det själv.
Tillbakablickar och framsteg
"Jag vill att mina barn ska kunna växa upp bland kalas och festligheter där deras mamma ingår, där vi hela familjen kan fira lillans 10 års dag med tårta och limsa. Jag vill att hela familjen, inklusive jag, ska kunna äta gröt på julafton och överösa den med socker bara för att det är så jäkla gott. Jag vill att hela vår familj ska kunna sitta på verandan på sommaren och äta munkar och tävla om vem som kan äta upp flest utan att slicka sig runt munnen, det är en sådan uppväxt jag vill ge mina barn"
"Det är så konstigt, jag är delad i två viljor som skriker och båda vägrar ge upp. Det känns som att jag ständigt grälar med någon och det tar på mina krafter. Men egentligen är ju den enda personen i rummet just jag själv, och jag är också den enda som skriker. Allt det här känns så verkligt, men trots alla röster och tårar är det inget som syns utåt utan allt är ett skådespel som så ofta spelas upp endast inne i mitt huvud."
Det här är två utdrag ur min dagbok från december 2012. Alltså för exakt ett år sedan. Trots att ett år har gått känns det ibland som att inget har hänt. Jag vet att jag egentligen har kommit ofattbart långt på en så pass kort tid, men en stor del av alla tankar, funderingar och frågor är fortfarande desamma. Är jag bra så här? Kommer jag någonsin bli frisk? Kan jag ens bli frisk? Är jag stark nog? Om jag blir frisk, vem är jag då?
Julafton 2012.
Hannas inlägg fick mig att börja tänka efter. Förra julen, hur mådde jag då? Vad prioriterade jag då? Vad är största skillnaden mellan min jul ifjol och iår?
Jag mådde verkligen inte bra förra julen. Allt handlade om vilken av skinkorna som innehöll minst kalorier, om köttbullarna var stekta i jätte mycket fett och om det var grädde i såsen eller inte. I år har jag några kilo mer på kroppen, är gladare och mår snäppet bättre. Jag kan äta godis och jag smakar av flera olika saker på julbordet, inte bara tar det som ser minst ut. Dock står jag fortfarande stadigt kvar med ena foten i samma röra där jag var fastlimmad ifjol. "Grälet" i det andra dagboksutraget handlar egentligen om sjuka vs friska tankar, och det grälet maler på än idag. Vid varje matbit finns båda sidorna där och skriker, den stora skillnaden är dock att den friska sidan är så enormt mycket starkare nu än vad den var för ett år sedan. Ifjol vann den aldrig aldrig. Det var alltid Han som vann, inte jag.
För exakt ett år sedan skulle jag aldrig ha kunnat föreställa mig hur otroligt mycket jag skulle gå igenom på ett år. Jag trodde aldrig jag skulle sitta här och ha bytt inställning till vad jag vill göra med mitt liv. Jag trodde aldrig att jag nån gång ska vinna över Honom. Men det ska jag, just wait and see!
Om fel sorts tankar
Hela perioden jag varit sjuk har jag varit väldigt viktig med att hålla alla tankar för mig själv. Så fort någon försökt få fram något har jag alltid vägrat berätta och ofta suttit tyst. Största orsaken har nog varit att jag har varit så himla rädd för att få hjälp, och det visste jag att jag skulle få om jag berättade hur saker och ting låg till. Jag har bestämt mig för att jobba mot dom tankarna, eftersom det är enda vägen att övervinna dom. Därför tänker jag här och nu faktist berätta lite om min ätstörning, också saker jag egentligen är jätte rädd för att berätta.
I början hade jag väldigt svårt att acceptera att jag var sjuk. Varje besök hos ätstörningspolikliniken bestod av att försöka övertyga personalen om att allt var okej med mig. Att inget var fel. Jag visste alltid innerst inne att dom hade rätt, men den rösten fick aldrig komma fram. Jag var säker på att om jag erkänner, ens bara för mig själv, att jag är sjuk så kommer jag att bli frisk, och frisk = fet. Såå himla fel, men just då var det min sanning.
En super dålig bild, men jag har nästan inga bilder alls på mig själv från den här tiden eftersom jag helst undvek att hamna på bild. Vi hade bal i skolan och jag minns att jag var super osäker om jag skulle gå eftersom vi skulle äta middag med både förrätt och efterrätt till.
När jag väl accepterat att jag hade problem, och att det inte skulle "gå över" bara för att jag förstod allvaret, blev jag istället tvungen att jobba på viljan. Att förstå att man är sjuk är en sak, och ja det är första steget mot frihet, men det krävs ju så himla mycket mer. Om man själv inte vill kommer man absolut ingen vart.
I april började jag på dagvård. Mamma sa flera gånger innan jag slapp dit att om jag svimmar åker jag till sjukhus direkt, och jag har senare också fått höra att då jag började dagvård var jag bara dagar från att läggas in.
April månad, sen skulle jag få komma tillbaka till skolan igen och allt skulle bli bra, det var jag helt övertygad om! Men april tog slut och personalen tyckte inte jag var redo att åka hem än. Jag minns ännu hur arg jag blev, och efter många om och men kompromissade vi och det bestämdes att jag skulle stanna en månad till. Under den andra månaden började jag nog inse saker, jag trängde mig ut ur min egna lilla bubbla och lärde känna någon av de andra tjejerna lite bättre. Jag blev både skrämd av hur sjukdomen kan skada en person, men jag fick också se vilken lycka man kan känna då man väl slår den på käften. Viljan att själv få känna den lyckan kunde ibland visa sig, men de sjuka tankarna slog rätt snabbt bort den.
Att börja skolan igen efter sommaren var något jag hade sett fram emot väldigt mycket! Att äntligen få komma tillbaka till kompisarna, och att faktist få uppleva saker igen, inte bara spendera tiden i en soffa mellan alla hundra dagliga måltider.
Min största rädsla just nu är att bli betraktad som frisk. Det kanske låter konstigt, det vore väl bra? Men när man är ätstörd både på utsidan och insidan ser människor en på ett visst sätt. När man sen går upp i vikt är det nog tyvärr många som tror att allt är bra, men det är det inte. Det går inte en dag, inte en sekund, utan att de jävla tankarna försöker trycka ner mig. Varje dag är fortfarande en enorm kamp, det är fortfarande samma tankar och ofta lika starka. Men jag är starkare än jag var förut, och därför klarar jag ibland av att ignorera dem. Men dom finns kvar, varje dag.
Du kan, jag kan, vi kan!
Ett svar.
Hur ser din anorexi ut? Har du typ förbjudet lista osv.
Jag har aldrig totalförbjudit godis eller så utan har alltid haft mycket svårare med vanlig mat. På resor har jag kunnat äta nästan vad som helst utan problem medan "vardagen" alltid varit 1000 ggr svårare. Har jag bestämt mig för att t.ex. på söndag så får jag äta vad jag vill så har jag kunnat äta nästan precis vad jag velat hela dagen utan att må så värst dåligt, medan om en dag med massvis med mat kommer oplanerat så far humöret rätt åt helvete.
Pizza, hamburgare, korv, banan, ost, smör/fett, grädde, limsa, sås, vit gröt..... det är några av de saker jag haft extra svårt att äta, men vissa saker klarar jag bra nu medan jag fortfarande jobbar på vissa. tex en hamburgare skulle jag nog aldrig kunna stoppa i mig i nuläget..
I will soar higher than ever before
Imorgon hämtas jag upp klockan 8 av taxin som tar mig till Jeppis. Har ju tidigare i sommar varit på kontroller till kliniken men avdelningen har jag inte varit till sedan sista maj. Men imorgon ska jag alltså dit och kommer stanna där enda tills onsdag då jag förhoppningsvis kommer få åka hem för gott :) Psykolog eller liknande kommer jag väl nog fortfarande gå till, men ren ätstörningsvård kommer inte längre va fokuset.
Jag kommer inte ta med mig datorn till Jeppis så om jag inte mobilbloggar skriver jag inte förrän på onsdag igen. Men ni ska ha det helt super bra så länge så hörs vi♥
Only you can set you free
oh helloooooooo duckface!
I söndas kom Kim hit en sväng så for ut och körde lite med honom och igår var jag första dagen i jobbet.
Idag kom taxin vid halv 10 tiden och jag for till Jeppis, var flera veckor sen sist så pratade både med vårdare och näringsterapeut men de är alla riktigt positiva till hur jag klarar mig hemma så det är riktigt skönt! Ska dit än en gång till ännu i juli.
Kom iaf hem kring 4 tiden och då satt Elin här och hon ska stanna hela veckan, så nu har vi kollat två filmer ikväll, Warm bodies och The last kiss, och också planerat in bio på fredag så det ska bli riktigt skoj! :) Hoppas ni alla mår bra, ta hand om er!
-
Det räcker nu
Trots denna väldigt seriösa och trötta bild så var jag glad åt iaf en sak då den togs: Helg = jag får åka hem!
Yees så nu är jag äntligen hemma. På den långa hemvägen från Jeppis var vi också in en sväng på 2-års kalas och sen en snabbis via pappa för att byta några ord, men som sagt är jag hemma nu iaf och har nog varit det några timmar, feels great!
Är det btw något ni vill veta om dagavdelningen eller något sånt e de bara att fråga, har ingen ork alls att berätta om det för tillfället.. men as i just said, fråga om det är något!