Det har snart gått ett år sedan jag steg innanför dagavdelningens dörrar för första gången. Att vantrivas samtidigt som att trivas. Att vara ständigt rädd samtidigt som det var en stark trygghet. Att hata allt samtidigt som jag visste det var min enda chans. Allt var så himla förvirrande och jag är tacksam för allt de har gjort för mig.

När jag ser tillbaka är allt egentligen väldigt skrämmande. Det är skrämmande hur långt jag har kommit men det är också skrämmande hur långt jag har kvar. Det är otroligt skönt att det vardagliga livet inte hindras av småsaker som att inte våga använda favoritjeansen eller att inte våga använda deodorant eller parfym (ja, jag trodde man blev fet av det). Saker som tidigare var det som tog upp hela min tankeverksamhet är inte längre en del av den. Visst, jag tvekar fortfarande när jag lägger på mig ett par vanliga tighta jeans, men det hindrar mig inte längre och jag kan numera gå ut genom dörren utan att behöva byta om till något inte lika avslöjande.

 

Jag har nu några veckor tillbaka mått ganska dåligt igen. Bakslag också gällande maten och ätandet men främst kanske självförtroendet. Jag har tvivlat på om vägen jag har valt är rätt och om jag någonsin kommer uppnå något som jag strävar efter. Det är svårt att lita på sig själv när man så länge varit säker på en sanning som tillslut visade sig bara finnas i ens egna hjärna. Tankar som var så självklara för mig, men som för andra var idioti. 

Men jag har kommit väldigt väldigt långt som sagt. Jag förstår att lycka inte är likamed 0kg på vågen. Nog för att jag förstod det tidigare också, men på en helt annan nivå. Att se tillbaka på bilder och inse att jag var sjukligt smal och inte hade den blekaste aning skrämmer mig. Min sanning som sågs med egna ögon var ju så självklar då, och att övertala någon som vet att hen har rätt är inte lätt. 

 

Samtidigt som jag nu haft en väldigt jobbig period har jag också mått bättre än på länge. Jag har skrattat mer än någonsin, vågat vara helt mig själv oftare och i flera situationer och jag kan njuta av att äta istället för att tvingas till det. Men bakom det hela finns en tyngd någonstans som jag själv inte ens kan lägga fingret på. Jag mår verkligen inte bra ännu, men med tålamod kommer också det en dag. Något jag är himla tacksam över är i alla fall att jag äntligen får känna på lycka när jag sedan länge glömt hur det känns att vara lycklig. Att jag får känna på hopp när jag inte trodde det existerade i min värld längre. Att år efter år utveckla en depression som tillslut får en att glömma lycka och hopp gör att jag idag uppskattar den mer än någonsin när den väl dyker upp.

Så till alla er som inte mår bra och som kanske inte gjort det på en lång tid: Hold on. Pain ends. Och till alla er andra: Var glada åt det ni har! Haha, oj vad klyschigt det sista blev ;)