Något som de flesta nog går genom någon gång i livet är tankar om att man inte är bra nog. För vissa handlar det mest om hur man ser på sig själv, medan det för andra kretsar kring vad man tror andra tycker om en. Båda handlar ju egentligen om den egna synen på sig själv om man ser på grunden till det hela, och att acceptera sig själv är nyckeln till att kunna må bra. 

 

Under hela min tid i vården har det ofta pratats om att man måste älska sig själv, och det har varit målet i stort sett hela tiden. Men att älska sig själv är så himla himla stort. Det känns så långt bort. Acceptera skulle vara ett bättre ord, känna att man duger och att andra älskar en. Kan man älska sig själv känns det säkert helt underbart, men om det verkar vara oändligt långt bort kan man börja med att acceptera den man är och hur man ser ut. När du väl accepterar att du är du kommer du också inse att andra gör det, och du känner inte längre behovet av att precis alla ska tycka om dig. 

 

Alla som läser det här har inte en ätstörning, men jag vet att jag har läsare som har det och också de som mår dåligt på annat sätt, därför skriver jag det här.

Ibland finns det dagar när allt är åt helvete, det känns omöjligt att se något bra i sig själv och man tror att det aldrig någonsin kommer gå att må bra. Men så småningom kommer dagar då man inser att inget är försent, inget man gjort är förgäves och att det finns människor som tror på en. Det finns människor som tror på dig, och om du inte gör det redan som kommer också du tro på dig själv en dag. Acceptera dig själv för den du är, då kommer du inse att inget annat egentligen spelar någon roll.